FÖRESTÄLLNINGAR

NU FÅR FENJA RYGAARDS BILDER FRÅN GENREPET BERÄTTA VAD DEN HÄR MUSIKALEN HANDLAR OM.

Första repliken har berättaren dvs nyhetsugglan HOOHOO (Malena Lystad)

sen börjar Dalens innevånare Traskråkan (Veronica Berglund) och Bommel (Malena Förnes) vakna för den kommer en främmande fågel med silvernäbb på ängen – Cecilias Viol 

Nästa utmaningen blir Slimma Räv (Anna Lohman) och den avdankade cirkusbjörnen Slugger-Ralle (Joseph Rygaard)  som tänker råna Cecilia Viol och sno silverflöjten.

det blir inget rån utan fest eftersom Slimma får låna flöjten.

Men Cecilia Viol ska genom Ingenland och Flaxaskogen för att komma till sin familj och enklast blir att ta tåget.. men det visar sig att det redan har gått.…de nyblivna vännerna fegar ur och låter henne gå ensam i Flaxaskogen… ja, alla utom Slugger-Ralle som lär sig av stinsen (Cathrine Olsén) att tro och mod kan uträtta underverk och att vekliga vänner ställer upp i alla lägen.

Konfrontationen med Flaxa (Maria Knutsson) blir oundviklig

Som i de flesta sagor, slutar historien bra

Tack till en underbar grupp som jag kommer att sakna liksom min blogg och bilderna till den, både de skarpa och suddiga. Ett privilegium att få hålla på med  teateraktivitet i min ålder. Och att på premiären oväntat möta en vän, som jag inte sett på minst 30 år.

GENREP 2 SEPTEMBER MUMSFILLIBABBA

“Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.”

 Karin Boye

Varje gång jag börjar med en musikal  har jag en vision i huvudet som till en början verkar svår att uppnå. Arbetet böljar fram och tillbaka  - men det mest fantastiska är när jag till slut kan lämna arbetet i händerna på alla deltagarna och veta – att de kommer att förverkliga en historia. Nu finns dom på riktigt grodan Bommel, Traskråkan, nyhetsugglan Hoo-hoo, Cecilia Viol, som letar efter sin familj; den farliga Flaxa; Slimgirl, räven med  kumpan  cirkusbjörnen Slugger-Ralle och så stinsen/polisen. Under repetitionen stod Suz utanför scenen och sa: “Jag har klippt av navelsträngen och lämnat barnen” – och jag tänkte på hennes riktiga barn men hon tänkte på gruppen som hon coachat i sång under sommaren. Gruppens medlemmar har in i det sista fullständigt litat på att få en vink, ett taktslag, en rörelse för att hamna rätt. Men med spottar i ögonen och publik på plats måste de lita på sin egen förmåga . Där är vi den 2 september och det fungerar, tack vare den gemensamma satsningen och idérikedomen som finns runt en produktion,

Patrik har jättemycket att stå i och en hel del saker att lösa med ljud, med ljus, med scen, med bild. Som någon sa: “Alla tror att skådisarna är så viktiga men finns det inget ljus och inget ljud så varken syns eller hörs dom.” Som väl är hjälper Cathrine till med scenen, Rolf dyker upp från Stockholm och kopplar sladdarna rätt, och till slut löser dom problemet med orkestern – dvs trummorna som i original fullständigt dränker alla röster. Orkestern får barriärer av madrasser och jag hörde från trummisens mamma att han har minst fem tjocka madrasser under sitt trumset då han tränar hemma. 

Allt jag kan säga är – kom och se- du får en härlig, fantastisk och rolig kväll med svängig musik och härliga dräkter - enligt min mening framförd av en underbar ensemble på och utanför scenen.  När jag ser resultatet kan jag bara hålla med Karin Boye:“Det är mödan värt att att börja på den här färden.

FÖRESTÄLLNINGAR:

FREDAG  15 SEP KL 19.00

LÖRDAG 16 SEP KL 15.00 OCH 18.00

KAPELLET HJORTRONSTIGEN 2, ÖREBRO

OBS att torsdag 14 sep utgår

Bilder från scenen Fenja Rygaard, övriga motiv tagna av Arne, Gunnel och Malena Lystad,

FRÅN KAOS TILL KLARHET–sista lördagsrepetitionen före genrep

Det var spännande att möta hela gruppen efter två månaders uppehåll och idag med  nytillkomna killar på tekniksidan - Filip Lohman och Gabriel Förnes. Eftersom vi inte har varken ljud eller ljus på plats får dom vänta sig igenom spelet för att se vad musikalen handlar om . Dräkterna är i stort sett färdiga, sången låter  riktigt bra och orkestern är en upplevelse – ändå är det mer kaos än kontroll för idag ska allt ske utan manus – amatörskådisens fasa.

Den här dagen är sufflören den absoluta huvudpersonen, en man inte kan undvara men just idag får jag reda på att vi ingen har. Kaoskänsla hos deltagarna men så kommer räddningen – Cathrine, som spelar en roll i musikalen, hoppar in och räddar situationen.

Det är bra låtar i musikalen, skrivna av Peter Edvinsson ,och det är värt att komma bara för att lyssna på killarna som spelar  Tony, Samuel och Jeremiah – fullt ös med glädje som grädde på moset. Vi älskar dom!

TILL SIST: En reflexion av liten fyraårig son  till deltagare, som då och då hört sin mamma repetera repliker och sjunga sånger hemma:”Mamma, Jesus kommer att älska din teater!”  En bra recension tycker jag, så boka plats. Varför BOKA plats är det inte bara att komma? Visst är det så, men vi spelar på platt golv, och bäst ser man från de första fyra raderna – som reserveras för den som bokat plats! Så enkelt är det. Jag sätter in en annons igen så du ser vart du ska ringa. Och som sista nyhet den här dagen.

Det har blivit oskarpa bilder denna gång men det är vad vi har, fotografen hade jättemycket  att stå i;  han plåtade,  beställde pizzor, fixade scenen, städade kapellet och såg till att det var snyggt i köket. Inte illa av en 82 årig gentleman, som får maskineriet att rulla  runt omkring mej och som däremellan hinner lyssna på musiken och lägga sig i regin. TACK!!

GRÄDDE PÅ MOSET

Att repa med Tony (piano) och Jeremiah (trummor) eller Samuel (bas) var en extra boost för Suz. “Det svänger så mycket om musiken, det måste vi göra mesta möjliga av” sa sångcoachen. Det roliga för mig med att “återanvända” ett gammalt manus är att dräkterna kan bli helt annorlunda på nya rollinnehavare. Det gör att musikalen får en ny skepnad. Lägger man sedan till en del ny musik och plussar på med nya tempon på gamla sånger så blir det - “en ny” musikal.

Repetitionerna på sommaren var inte inplanerade från början och hamnar därför mitt i semester- och sommarjobbsveckor. Ungefär en tredjedel av gruppen är närvarande vid något extra rep. I torsdags är det med lättnad sångcoachen upptäcker att den tonartsändrade nya låten kan sjungas i höjdläge. A. är yngst men når högst så det är bara för henne att ta mikrofonen och satsa stort. Det går jättefint även om tanken på att bli den som måste pricka musikalens första toner  kan få det att pirra i magen.

Jag är så tacksam för dessa musiker, som hoppar från ena tonarten till den andra och från en stil till en annan med samma tålamod och goda humör. Det får oss alla att må gott och att ha dom i gruppen är som grädde på moset, eller som ett ekollon för Scrat.

REPETITIONER PÅ SPARLÅGA

Vi hann med att repetera några scener  en varm junitorsdag men allra mest var fotografen Mathilda i farten och tog bilder som det ska bli affischer av så småningom. Vi fick till en Blänkare för anslagstavlan och premiär blir det 9 september (2 föreställningar) samt ytterligare föreställningar i september. Återkommer med korrekta datum och tider senare.

REPETITION DEN 27 MAJ

I ingen annan av våra musikaler har hatten eller mössan fått så stor betydelse som i den här. När jag talade dräkter med Ludmilla tänkte jag i första hand på kläder som kunde locka fram rollpersonligheten. Ludmilla gick ett steg längre och koncentrerade sig på “huvudsaken.”. När hon kommer till repetitionen och visar upp sina förslag får hon applåder! Jag är övertygad om att ingen i vår kyrkliga teaterhistoria har haft tillgång till en så fantastisk dräktdesigner. Ingen kommer nånsin mer att tro på att repliken: “Sy kläder kan jag inte men jag kan försöka om jag får ett mönster”., har uttalats av Ludmilla. (2007) Det dröjde inte särskilt länge förrän hon arbetade på “fri hand” och ständigt överraskade oss.  Och idag blir inget undantag. Fotograf Arne motar ut några av skådisarna i det varma försommar vädret och plåtar dem i naturen. Det är riktig räv från Lettland i Slimmas dräkt. Nedan:Flaxa och Slimgirl Räv, fiender i pjäsen, vänner i verkligheten

Grodan Bommel och Traskråkan, är vänner hela tiden. Hattarna gör att vi kan minska på ansiktssminket.

Alla får inte en hatt. I bland räcker det med en blomma och en peruk och lite extra färg  för att få fram en rollfigur. Lilla ugglan, infälld i bilden, var vår färgglada inspirationskälla till berättarfiguren Hoo-Hoo. “Malena, blomman ska sitta i håret, inte i handen hörru!”  Ni kan säkert tänka er hur bra det blir när alla dräkter plus smink sitter på alla medverkande.

Jag måste växla spår i scenen med Stinsen och lyckas övertala Cathrine - som genom åren haft ansvar för sceneri men som tycker om att spela teater - att växla in. Det gjorde hon! Hennes scennärvaro och förmåga att improvisera gjorde det lätt för mig och  gruppen. Att hon bara haft två dar på sig för att läsa in repliker märktes inte särskilt mycket tack vare dagens inhoppade sufflör – Adam. Men när det gällde hade det varit bra om läsglasögonen funnits med. C. tänker lägga sig i hårdträning för att kunna snurra sin visselpipa så att den elegant hamnar i bröstfickan  efter varje användning. Är du intresserad av att se hur hon lyckas, så kom och se pjäsen. Hon tränar svingen  när resten av gruppen tränar stämmor.

Jeremiah var tänkt för en roll i musikalen men det fungerade inte ihop med sista årets studier i högstadiet. Han återkommer nu som trummis i musikgruppen. Huvudsaken är att han finns med. Arne lyckas inte fånga honom på något aktuellt foto, utan det blir ett montage med Jeremiahs bild tagen för ett år sen då han hjälpte till med ljusteknik.

Emma  L. kommer som räddare i nöden, då föräldrarna repeterar. Vi brukar ha flera yngre barn ute i korridorerna men denna gång blev det bara Signe och Agnes. Emma passade Agnes och Signe lekte med på scenen då hon inte följde med Emma.

Till sist